Vad göra när man älskar sitt yrken men börjar tröttna på industrin i sig. 

På jargongen som på många ställen finns. Inställningen hos killar gent emot oss kvinnor. 

Allt jobb vi måste göra för att nå ut och få respekt. Och all skit som kommer med feminismens arbete. 

Sen bilden av oss "arbetare" som i princip lägst i arbetskedjan.

Spelar ingen roll ifall vi måste lägga olika licence vartannat år. Att vi måste prestera och få godkänt. Vilket inte vem som helst klarar. Så ses vi som lägre än alla. Att utbilda sig till konstruktör är inte svårare än att bli en duktig svetsare. Men ändå ses de som kontorspersonal och alltid viktigare än oss.

Hade velat se dessa på kontoret gå ner och lägga godkända svetsar som klarar både röntgen och bryttester. 

Hur länge orkar man kämpa. Känns som hälften av kvinnorna innom yrket arbetar emot en.. Och följer med strömmen av gubbar för att passa in och få uppmärksamhet. Och många av männen arbetar emot en. 

Känns som jag kämpar I ensamheten. Då ingen just nu ställer upp och hjälper i arbetet. 

Börjar verkligen tröttna på industrin i sig och denna jävla macho kultur. 

Längtar tillbaka till florist yrket. 

En kombination och eget företag hade varit drömmen men där måste man nog vinna på lotto först.