Hon kände att hon inte blev tagen på allvar av varken kvinnorna, eller män på kontoret samma med en del av männen på golvet.

Kunde jämföra mentaliteten som på 60-talet när det kom till kvinnors sätt att behandlas berättar hon. 

-En kommentar som alltid kommer följ med mig som jag fick av en kvinna på jobbet efter en incident. Hon hade dragit vissa slutsater och tyckte att jag borde "veta detta" då "Du valde att jobba med bara karlar när du valde detta yrket" 

Hon berättar vidare:

-Sexuella trakaserier byggdes sakta upp. Från små obekväma stunder man kunde gå iväg ifrån, till att de testade gränser som barn gör. Någon gjorde något så ville de andra utmana varandra. Iallafall 2 stycken tog gränsen till att utmana varandra att klappa till mig på rumpan. 

-Olaga hot kom från en man som redan öppet skröt om hur han slagit sin ex-fru och blivit dömd för det. m.m. 

Tyvär fick jag möjligheten att jobba med honom till och från en kort tid innan incidenten när han hotade med att ge mig stryk på grund utav min "attityd" 

-När jag blev hotad med stryk av honom var jag såpass chockad att efter att han stormat iväg och lämnat arbetsplatsen så forsatte jag jobba i trans tills min chef gick fram och frågade hur jag mådde. Där och då började jag storböla efter chocken jag hade fått. 

Var sen innan rädd för den mannen men hade ändå försökt jobba med honom. 

När jag lugnat ner mig så berättade jag för chefen och min ena kollega bekräftade att han hört den hotfulla mannen ryta till åt mig innan han stormat iväg. 

Fick berättat för chefen vad som hade hänt. Det hade blivit missförstånd i komuniktationen där på morgonen och när mannen inte hört min fråga korrekt eftersom han gav svar som inte stämmde med det jag frågade så hade jag fått repetera mig 3 gånger. Det var då hans bägare runnit över och han stormat fram till mig med höjd näve och hotade mig med stryk om jag inte passade min attityd. 

Chefen sa att han skulle ta tag i det och frågade vad jag ville göra åt det. Jag som var rädd ville mest av allt inte springa på mannen ensam på ett tag, så eftersom han var utearbetare normalt  bad jag att han skulle jobba ute iallafall 1 vecka så att jag hinner smälta det eftersom jag var rädd för honom och kände mig hotad på arbetsplatsen. 

Chefen sa till mig att inte berätta för någon vad som hade hänt och att de skulle lösa något. Sen kunde jag gå ut och jobba igen.

Dagen efter incidenten var mannen tillbaka på jobbet och gick runt och blängde på mig hela tiden. Kände mig förföljd av han och hans elaka blickar han gav mig. Kände mig jätte otrygg eftersom jag inte fick berätta för någon och att chefen hade inte ens försökt skicka iväg honom.

Jag pratade med chefen och sa att jag klarar inte av att jobba eller äta när han är där.

Fick till svar att det fanns inget de kan göra men vi jobbade i olika salar så det borde inte vara någon fara. Chefen bestämde att mannen fick äta efter alla andra för att jag iallfall skulle kunna äta mat.

Pressen blev för stor så jag gick in till chefen (dag 1 eller 2 efter incidenten) och sa att jag orkade inte mentalt mer och åkte hem till min mamma i tårar. 

Dagen efter bestämde jag mig för att berätta för kollegor för jag orkade inte känna mig utsatt och utlämnad ifall han bestämde sig för att konfrontera mig.

-Beslutet min chef tog efter möten var att vi fortfarande skulle hålla det hemligt och förklarade att eftersom ingen hörde exakt vad mannen ifråga hade sagt så kan jag inte bevisa något. De hade varket gett han en varning utan bara pratat med mannen som hade fått sympati för att han hade det mycket hemma men erkände inte att han hade hotat mig.

Facket på jobbet gjorde inte vad de skulle och idag vill jag inte ha med den mannen eller företaget att göra.. 

-Han fick varken anmälan eller varning. Vi fick "släppa det" och gå vidare. efter ett år av ett och annat fick jag upp ögonen och bytte arbetsplats.

-Hade önskat att man tagits på allvar och inte som ett barn som överreagerat på allt. Cheferna vet inte ens hälften av vad jag stått ut med men efter en sådan behandling ville jag inte ha deras så kallade "hjälp" igen.

-Hade jag haft rätt stöd och kunskap om lagar kring en arbetsplats hade mitt självförtroende kanske varit såpas stort att man tagit till andra åtgärder för att få hjälp. Det är okunskapen som stoppar många kvinnor från att få hjälp när detta kommer kring. Hade jag ringt fackförbundet istället efter mitt möte med chefen så hade det kunnat se helt annorlunda ut