Här kommer en berättelse från en modig tjej som vågar berätta en bit av hennes resa.

En bit av allt hon fick utstå på en av sina arbetsplatser 

Vill verkligen inte skrämma bort någon från yrket. Tvärt om. Tanken med bloggen bla är just att locka in fler tjejer i yrket. 

De flesta arbetsplatser är suveräna. Men tyvärr finns det väldigt dåliga oxå. 

Dessa historier måste komma fram. Så tjejer i samma situationer vågar säga ifrån och anmäla så en förändring sker. 

Så därför har jag intervjuat ett gäng tjejer för att få ut historierna. 

 

Är jätte stolt över dessa starka tjejer som vågar öppna sig och berätta. Gör mitt jobb mycket lättare. För då får jag en bättre bild av världen. 

Så här kommer den. Första berättelsen. 

 

 

**********************************************

 

Jag jobbade på en svetsfirma som svetsade byggnadsbalkar. Jag hade hört massa dåliga rykten om firman innan, men eftersom det inte fanns så många svetsjobb häromkring vid den tidpunkten så tackade jag ja ändå när jag blev erbjuden jobbet. 

Det började med att jag skulle lära mig köra portalsvets vilket jag aldrig gjort tidigare. Det var förmannen som skulle lära upp mig. Dock kunde han den inte så bra heller och tog väl ut sin okunskap på mig. Han kunde t.ex säga att jag skulle ställa in svetsen på ett speciellt sätt och sen när jag gjorde precis som han sa så ropade han till sig andra arbetare som var i närheten och hånade mig och sa att jag i princip var dum i huvudet som gjorde så.

Detta hände flera gånger. Även vad det gällde traverskörning. 

Då skulle jag tex bara använda en av två kättingar enligt honom (fast det var farligt såklart) sen om någon chef var med honom i verkstan så fick jag återigen höra att jag var dum i huvudet som bara använde en kätting.

Så höll det på i flera månader. 

En dag brast det för mig. Det var när jag skulle svetsa manuellt, då kommer han och skrek på mig att jag absolut inte får svetsa pga att jag inte hade licenser. 

Visst det köper jag. Men det märkliga var att en praktikant på 16 år utan någon som helst erfarenhet fick stå och svetsa precis samma saker, och andra anställda utan licenser. 

Men jag som tjej fick inte göra det fast jag gått 3årig svetsutbildning och jobbat med det i 8 år samt gjort svetsprov för att få jobbet.

Då blev jag förbannad på riktigt och talade om för honom att jag aldrig varit med om en vuxen människa som bettet sig så illa som han gjorde dagligen.

Efter mitt utbrott sprang han till chefen. 

Vi hade ett samtal där jag berättade om vad jag fick utstå. Chefen svarade ungefär "han är som han är, och han har varit värre" och där fick jag svart på vitt att det tydligen var okej att trakassera oss.

Han blev trevligare mot mig, men det var fortfarande påhopp dagligen om allt. Han kommenterade t.om vad jag åt på lunchen inför alla. 

Jag åt ofta kvarg och frukt till lunch och då hånade han mig för att jag bantade. Åt jag däremot kvarg och fruktsallad då hånade han mig för att jag käkade efterrätt till lunch.

Så höll det på, och han försökte provocera mig varje dag med allt möjligt, allt från att damfotboll inte borde få visas på tv till att vi mammor som jobbar och har barnen på förskola istället för att vara hemma med dom inte borde få ha barn. Osv osv.

Ett annat exempel på vad som kunde hända på den arbetsplatsen var att en kollega hotade med att våldta mig för att jag satt på hans stol i fikarummet (efter att personen varit sjukskriven i 2 år och kommit tillbaka).

Efter jag sagt upp mig fick jag höra av chefen att jag skulle berättat det för honom istället för att sprida rykten. Då hade jag ändå bara berättat det för en person, som inte var där när det hände. Som hade frågade mig precis efteråt varför jag var ledsen/arg. 

Sen var det en incident när jag duschade och några anställda höll på och ryckte i dörren. När jag berättade det för chefen löste han det genom att ge mig en skylt med "damomklädningsrum", som att problemet var att de inte hittade mig?!

Sen var det massa annan hemskt som hände och till slut mådde jag så dåligt psykiskt att jag blev sjukskriven. Chefen visste att det främst var pga förmannen. Men valde att inte göra något, utan sa att jag skulle bita ihop tills personen i fråga gick i pension. 

Varje dag åkte jag hem från jobbet med spänningshuvudvärk eftersom man ständigt var beredd på påhopp. Många kvällar grät jag och hade ångest inför morgonens arbetsdag.

2,5 år klarade jag av att vara på den firman, men när jag blivit sjukskriven började jag fundera. Och insåg att jag skulle gå under av att vara kvar där. Ringde chefen och sa upp mig på dagen.

Det är det bästa beslutet jag tagit i hela mitt liv. Var arbetslös i 2 veckor, under den tiden gick jag på flera anställnings intervjuer och blev erbjuden flera jobb. Och har nu kommit till ett så sjukt bra ställe där jag inte behöver kämpa för att bli accepterad. Och är glad för att jag inte utbildade mig till något annat efter detta, utan kan fortsätta att arbeta med det jag älskar.

Det jag vill säga till andra tjejer som är i samma sits som jag har varit är att man ska inte behöva kämpa för sin rätt att få utföra sitt arbete. Ta ingen skit, säg upp er. Det finns bra firmor där dom uppskattar oss och behandlar oss som en i gänget. Som ser att vi gör ett grymt jobb, och som förstår att vi inte svetsar med våra kön.

 

*********************************************

 

Blir så ledsen när jag läser hennes historia. Fruktansvärda saker. Och irritationen som uppstår när jag läser chefens reaktion gör mig galen. 

Är tydligen en väldigt vanlig reaktion och lösning att säga. 

-Han är som han är. 

-Sån har han alltid varit. 

-Du får lära dig ha skinn på näsan i denna bransch. 

-Har alltid varit en jargong här. 

Osv osv. 

Detta är ju åter ett hån mot den som blivit utsatt. Fruktansvärt. 

Vill att berättelsen i sig ska vara fokus idag. Så kom gärna med en kommentar. 

///Maria 

 

 

 

 

</div