Jag har som sagt kanon kollegor speciellt ett gäng som verkligen adopterat mig och har min rygg i alla lägen. Vilket är super. Men jag har tänkt på en sak ett tag.

Detta är självklart inte likadant för alla. Finns säkert folk som inte håller med. Samt det är inte specifikt för män. Samma sak är det säkert på arbetsplatser med mest kvinnor och få män. 

Men känslan av att man får vara med och är en av de andra finns där men det är en liten del som gör att man inte är det fullt ut. 

Och det är pga att man i detta fall är ett annat kön. 

Även om man är en av dem är man det bara på jobbet. 

Vilket är frustrerande. 

De andra manliga kollegorna blir ju bättre vänner för de kan umgås privat. 

Även om man har liknande intressen som ex fiske, träning osv kan

jag garantera att jag inte blir inbjuden på att hänga på som de andra männen blir. 

Jag förstår det. Finns ju fruar hemma som inte hade uppskattat det. Jag hade nog själv inte tyckt det var så kul om det var min man som bjöd med kvinnliga kollegor på fiske resor eller liknande. 

Jag förstår situationen. Utan tvivel.  Men tycker ändå det är tråkigt det ska vara så. 

För man får vara en av dem men inte fullt ut.

Detta är en sida av välja ett yrke där ens kön är minoritet.

Undra om det är något man kan göra åt detta.. Visst de yngre singlarna går oftast att umgås med privat det tror jag nog. Men de som är 40+ och gifta är svårare. 

Har man varit på nån julfest eller liknande med respektive och man får bra kontakt med någons fru och de vet man har en egen man är det kanske lättare. Men innan är nog svårt.

En tanke på en måndag eftermiddag. 

///Maria